Nedräkningen är fruktansvärd! Jag hatar att räkna ner. Men samtidigt älskar jag känslan att komma närmare.
Idag är det två veckor tills jag ska till Danska vägen och göra naglarna fina. Det är även 15, femton fucking dagar tills jag åker hem. Hem till mitt Sundsvall. Till min familj och staden jag är född och gödd i, och där jag har gjort alla dumma saker man kan tänka sig. Men ingenting jag ångrar. Nix!

Jag har nio arbetsdagar kvar och totalt tio innan jag stämplar ut och kliver på min semestern. Min efterlängtade semester! 
Men de känns lättare att jobba nu. Emma är tillbaka, och de är så mycket lättare då.
Annars, ja annars stämplar man in och i samma sekund längtar man tills klockan slår timmen när man får gå hem.

Mamma sa alltid när jag var yngre "det är inte lätt att bli vuxen".
De har hon förbannat rätt i. Jag kan absolut inte klaga på nånting i mitt liv nu.
Men jag kan inte kryp under stolen med att jag skulle ibland kunna göra nästan vad som helst för att få vara dendär bråkiga, omöjliga lilla ungen som aldrig gjorde som nån sa och skrek och stampade allt hon kunde i trappan , precis som Lotta på Bråkmakargatan gjorde när hon blev arg..

Avslutar med ett citat en god vän skrev till mig nu ikväll "Hem längtar efter dig också vågar jag lova. Du är så liten, men ändå så mycket att sakna".

Peace.