15 dagar.
Nedräkningen är fruktansvärd! Jag hatar att räkna ner. Men samtidigt älskar jag känslan att komma närmare.
Idag är det två veckor tills jag ska till Danska vägen och göra naglarna fina. Det är även 15, femton fucking dagar tills jag åker hem. Hem till mitt Sundsvall. Till min familj och staden jag är född och gödd i, och där jag har gjort alla dumma saker man kan tänka sig. Men ingenting jag ångrar. Nix!
Jag har nio arbetsdagar kvar och totalt tio innan jag stämplar ut och kliver på min semestern. Min efterlängtade semester!
Men de känns lättare att jobba nu. Emma är tillbaka, och de är så mycket lättare då.
Annars, ja annars stämplar man in och i samma sekund längtar man tills klockan slår timmen när man får gå hem.
Mamma sa alltid när jag var yngre "det är inte lätt att bli vuxen".
De har hon förbannat rätt i. Jag kan absolut inte klaga på nånting i mitt liv nu.
Men jag kan inte kryp under stolen med att jag skulle ibland kunna göra nästan vad som helst för att få vara dendär bråkiga, omöjliga lilla ungen som aldrig gjorde som nån sa och skrek och stampade allt hon kunde i trappan , precis som Lotta på Bråkmakargatan gjorde när hon blev arg..
Avslutar med ett citat en god vän skrev till mig nu ikväll "Hem längtar efter dig också vågar jag lova. Du är så liten, men ändå så mycket att sakna".
Peace.
Jag saknar er!
Har jag sagt att min Fjällrävenjacka är mitt bästa köp någonsin? Inte? De är den iallafall!
Mina gummistövlar kommer inte långt efter. Och paraplyet i fullstor storlek Danne gav mig en regnig kväll när jag skulle hem från jobbet har jobbat sig in på en tredje plats.
Speciellt kvällar som denna.
Fredag kväll. Peter är i Arvika. Regnet öser ner.
Men, jag njuter till fullo, för jag är påväg till Vasagatan där jag ska bli bjuden på tacos av Emma och hennes Mami som är här på besök från Nässjö.
Tryggheten man känner när man får ha vuxna runtomkring sig när ens egna föräldrar är på tok för långt borta..
Peace.
25 dagar.
Jag är riktigt usel på dehär nu känner jag. Och jag verkar i alla fall ha en trogen följare, Nils. Dehär inlägget skriver jag för din skull!
Vet dock inte vad jag ska skriva.
Att jag är äckligt less på att jobba nu? Att jag vill ha semester? Att de är 25 dagar tills jag åker hem till Sundsvall? (ÄNTLIGEN) Att Peter lämnar mig för 1.5-2 veckors semester i Värmland?
Jag börjar såhär:
Jag trodde aldrig att jag skulle få den hemlängtan som jag har nu.
De är inte de att jag inte trivs. Jg älskar mitt liv och mina fina människor jag har runt om mig i Göteborg.
Men, jag säger men. Jag har inte varit hemma sen jul. Snart ÅTTA fucking månader. Och, det är Gatufesten hemma, som jag varit på varje år sen ca åtta år tillbaka. Var och varannan människa på Facebook uppdaterar med öl, vänner och framför allt. Plura. Guden själv.
Men nu är det som det är. Det är självvalt och jag lider inte. Jag blir bara lite (läs mycket) nostalgisk.
Och just nu i skrivande stund sitter jag på Brunnsparken och väntar på bussen. I långklänning och en tröja. Jag svettas. Sådär som
Man gör på på kvällarna utomlands.
Sådär Nils, varsegod!
Peace.
